rom

då har vi landat i rom. min väska med tillhörande liv har skickats till etiopien, oklart värre när den förväntas dyka upp igen. Men det går ingen nöd på oss, Rom är bra mycket bättre än jag minns det.framförallt ölen. Jag och grisen ligger och korvar på hotellrummet, M maler om att jag ska dona till mig och bli sådär tjusig och sedlig som bara jag kan bli, då rom bjuder på baluns ikväll. Vi får väl se vad vi kan göra men samma flyg-outfit sen i förrgår, försvarets läppsyl, en kam och jävligt flottigt hår. Det är sådana gånger det är skönt att kunna luta sig tillbaka på en förträfflig personlighet.

/ Ci vediamo

http://stangd.blogspot.com/2011/07/hej.html?zx=828ced35637139e4

Röd flagg.
Jag och M har gjort en insats. Vi har varit behjälpliga min farmor med diverse upptåg. Resan tog sin början i hjärtat av dalarna, Falun
Vi såg till att bli bjudna på ett gästabud som var helt underbart, en hjärtvän fyllde 24 och jag fick det stora nöjet att återse kumpaner och gelikar från en tyvärr svunnen tid. Under kvällen uppdagades det för M hur mycket jag egentligen skarvat och diktat ihop under mina dar, det i kombination med att han hittade studion nere vid sjön som jag medvetet underhållit för honom, gjorde att hans lycka var gjord för kvällen och att jag fick bära hundhuvudet.

Vi skulle som ovan skrivet hjälpa min härliga farmor att flytta diverse möbler och essentiella kartonger till sommarstugan (som lider en avsaknad på såväl el som vatten, badrum och barmhärtighet) Mina kusiner hade tagit ledigt från diverse arbeten, hyrt släpvagn och alla var vi redo att göra en insats. Vi åkte 40 mil enkel väg och anländer till socknen som Sverige och alla andra glömt. Jag drar igång vedspisen med ett väldigt väldigt stängt spjäll och tänker att nu jävlar ska myggorna rökas ut. med åker vi.
När vi äntligen konkat in allt, faller min nyfikenhet på lådorna, jag öppnar dessa med andakt och stirrar oförstående ner på innehållet för att sedan glo lika oförstående på min farmor.
I lådorna trängs pinaler som: en stycken ticka, otaliga välanvända limpformar, två trasig innerblomkrukor och en rejäl köttkvarn. I ett sådant läge finns det inget annat att göra, än att spruta på ytterligare myggsprej, nynna lite och ta en till citronmuffins.

Jag mår tjyvens just nu ska ni veta. Jag och M fick av en tillfällighet tag på ett riktigt lägenhetsklipp mitt i centrala Uppsala, allt var toppen tills M tog på sig sin favorit kappa i modell: paranoid extra large. Konspirationshypoteserna kunde ta sin början:
Hade inte hyresvärden ett ryskt efternamn? Bodde hon verkligen i lägenheten? eller hade hon just dunkat ner Agata 76 och placerat henne i garderoben? Vem vet? och allt detta i jakten på M´s surt fördärvade missionpengar. M gjorde den träffsäkra googlingen: "Lägenhetsbedrägeri, Uppsala" och fick träffar!! Efter detta förefall allt glasklart för M, han stirrade ilsket på mig med panik i blicken för att sedan begrava ansiktet i sina vackra händer och skrika:
Röd flagg vanja! Men herregud Röd flagg!!
Diskussion uppstår och jag pendlar mellan sans och uppgivenhet, men ingenting tycks hjälpa inför den som en en gång begripit hur det verkligen ligger till. M tar mod till sig och ringer och tackar vänligt men bestämt nej till lägenheten. Jag bedrar mig och tror att vinden nu dragit förbi, det skall senare visa sig att vi enbart stod inför stormens kulmen.
Innan vi somnar hör jag Magnus viska med sin mest uppgivna men laddade stämma:
"Det läskigaste av allt vanja,.......det är att hon nu har mitt personummer"

Obligatorisk fika längs motorvägen, farmor & skit-berka.

/ "Den som gör sig kvitt en dåre har gjort ett gott dagsverk" - franskt ordspråk

en undermålig aktualisering

Jag och saga har nu trotsat såväl inbördeskrig som dygn i Qatar och samtidigt realiserat en gruvligt omfattande hemtenta, tillråga på allt har vi lyckats installerat oss hemma i fars datarum vilket i sig är en bedrift som får allt annat att blekna. Vidare har dagarna har spenderats med allehanda partners in crime, så på grund av brist på både tid och engagemang samt ett överskott av pilsner och festliga sammankomster är detta vad jag orkar uppbringa i nuläget:

/ Bättre blir de fanimej inte.

Mat är kärlek och ölen är mitt vatten, Langkawi får vara paradiset.

Föregående inlägg blev aldrig skrivet, inte av mig iallafall:

http://sagahillerstrm.bloggproffs.se/

Det står “Langkawi” med stora vita”Hollywood bokstäver" högt men väl synligt på ett utav de tre galet gröna bergen som omger den väl tilltagna stranden. Att beskriva havet tänker jag inte ens ge mig på då det enbart kommer te sig som en lång dassig förolämpning. På stranden är det mestadels reggae barer som är byggda av ölflaskor och bambupinnar. Turister finns men inte i alltför stor utsträckning. ¨

Jag och lillasyster kanin har integrerat ordentligt med några malaysier som äger diverse vattensports aktiviteter. Angående malaysiernas humor så skulle jag beskriva den som kvantitet före kvalité, de skrattar ofta eller jämt med sina bitvis tandlösa leenden.
Jag och Saga-Helena betraktas sedermera som familj än turister och de låter oss åka med i speedbåtarna när dem kör diverse aktiviteter som; Paraglidning, Banana boats och liknande.
När flygplanen flyger in över Langkawi och den sagolika bukten vi befinner oss i, pekar malaysierna upp mot planen, skrattar högt och skriker: “money is coming in”

Igår tog de med oss ut till den lokala klubben, vi kördes runt på på taffliga motorcyklar ute i en kolsvart landbyggd, där det föreföll märkligt att placera en nattklubb, med jodå.

Nattklubben var ett kapitel för sig.
Det var nästintill bara muslimer, männen uppehöll sig i baren eller runt biljardbordet.
Kvinnofolket höll sig på dansgolvet, S som är en kvinna av mycket god kaliber armbågade sig fram till biljardbordet och visade å de kraftfullaste var skåpet skulle stå, muslim efter muslim åkte på stordäng. Jag satt bredvid och bistod med cigaretter och öl och var mycket tydligen med det faktum att vi har samma efternamn.

Senare bjöds det på dans, en väl tilltagen man bjöd upp till samba. Bob.
De blev åka av kan jag säga. Den rundlagda karln masade undan samtliga på dansgolvet så det formades en ordentlig ring runt oss, sedan bar det av.
Som jag varit tydlig med tidigare här i bloggen så är jag född utan såväl takt som ton, men ingenting tycktes omöjligt för Bob eller hans kraftfulla sätt att föra ett skrattande kylskåp.
Det var nästan så att jag för ett ögonblick fick för mig att jag inte var den första klumpiga och lättroade turist han svängt runt med.
Jag skrattade till den grad att jag lyckades kissa lite i trosorna.

På samba klubben

Jag och Mr Right/Bob

Bilden talar sitt tydliga språk.

/ Långt till Sverige nu.

Vansinnesfard med mor.

Jag befinner mig for tillfallet i sodra Thailand. Livet ar lika bra som vanligt. Jag fordriver mina dagar men pedikyr, manikyr, massage, ol och orakneliga resturang besok. Min vapendragare ar en av dem battre, min mor.
Da bade jag och mammsen ar sjukliga tidsoptimister missade vi vart natttag ner till sodra Thailand. Detta skulle visa sig vara en av de roligaste stunderna jag haft under min vistelse i Thailand. Mitt i paniken och hysterin, nar vi sag taget forsvinna fran stationen med oss svettiga och fnissande kvar pa stationen. Sa uppenbarar sig tva motorcykel taxis som sett forvirrade turister forr. Jag och mor slanger oss upp pa varsin motrocykel med laptops under armen och skrattandes sa vi knappt kunde halla balansen. Darpa kunde vansinnesfarden genom centrala bangkok ta sin borjan. Da det ar nyar i Thailand just nu sa ar det ocksa kollektivt vattenkrig. Sa langs samtliga gator star det glada Thailandare och kastar isande hinkar med vatten pa oss. Motorcykeltaxi chaufforerna inser vikten av att hinna med taget, och drar sig inte namnvart for att kora mot rott och instamma i mitt och mammas asgarv. Vi jagar taget tva stationer innan vi slutligen hinner i kapp och kastar pa oss taget, med applandaderande tagkonduktorer.
Vi beger oss raskt till restaurangvagnen dar vi lugnar med oss ett par iskall ol och forbannat god mat.


Vanja

...skriver final exams så att det slår härliga till.
Mina ögons ljus har varit här i två veckor. Därav den obefentliga uppdateringen.
Men håll tillgodo. Jag ska sno mig på.

Blodet flyter än.

Denna vecka har varit längre än vad brukligt är.
Livet har varit hårt mot mig senaste dagarna ska ni veta. Den ena olyckan efter den andra.
Jag har tappat min mobil och som om det inte varit nog med bekymmer för en kärlekstörstande halva i ett distansförhållande, så innehöll mobilen bilder på mig, nakenfis.
Jag tror jag och mobilen sa tack och bock åt varandra precis utanför ett av tusentals SevenEleven, precis där alla motorcykeltaxis har sin uppsamlingsplats. Det kan vara min gode vän Narcissus som spelar mig ett spratt. Men jag tycker mig uppfattat att visslingarna och hånskrattandet från mina motorcykelåkande vänner ökat markant sedan förlusten av telefonen.

I skrivande stund sitter jag på balkongen och nedanför mig visar Finland tydligt var skåpet skall stå. Dem har nu druckit sedan i förrgår och visar inga som helst tecken på att runda av. Det blir mer och mer en regel än undantag att stöta på dem på vägen hem från skolan, då dem ännu inte gått hem från den lokala baren. Klockan brukar då vara kring 16 och det förekommer knivvassa förklaringar, som att poolen ändå är stängd nästkommande dag så det är lika bra att sova bort den.
Jag finner finländarna härliga men karga som få. Jag inser att vårt komplexa och frostiga förhållande är en långdragen historia baserat på alltifrån ”Ålandsfrågan” till hederlig nationalism.
Behållningen efter 100-tals år av indoktrinerad frostiga relationer har i nuläget tagit sig formen av, hårda skertar i bakhuvudet när jag som minst anar det eller otaliga klargöranden om att vi aldrig kommer gå sida vid sida. Allt för att i nästa stund backa upp mig i den ständiga kampen mot amerikanarna, i matcher som vitt bröd & jordnötssmör VS surdegsbröd & gurka.

Enligt våra hårt befästade och sanningsenliga stereotyper, så integrerar svenskar och finländare helst efter en bägare eller tio. Så vi kämpar på med vårt kommunicerande i nyktert tillstånd, senast var det min engelska som stod för munterheten när en av finländarna förklarade på bruten engelska varför han köpte en ros av flickebarnet på gatan.
– It´s beacuse of god. She is an daughter.
Jag insåg kvickt att gossen i marijuana keps mot all förmodan är djupt religiös.
Samtidigt som jag blev rörd över att han druckit i 24 timmar inte 72, men ändå konverserade med mig. Så jag vände snabbt på min skenheliga kappa och och nickade ivrigt med ett uppmuntrande leende åt den solsveda gossen och svarade med allvarsam och tyvärr alltför hög röst:
- Yes, I agree with you. We all are children of god. That is very nice of you.
Jag tror att det faktiskt var första gången som tonerna av What You Say - The Game och 50 cent (om än äntligen) tystade och människorna kring bordet faktiskt lät ölen stanna kvar i svalget i en sekund innan den sprutades ut blandat med högljuda och sällsynta garv.
"He said that the flowergirl looks like his god - daughter"
Jag förbannade min skenhelighet men tänkte att finns det en gud så nog fan plockade jag några goda poäng.

Andra gånger är det dem som konverserar med mig.
Dem hävdar ständigt att dem under sina 7 år av svenska undervisning i skolan inte lärde sig ett ord svenska. Vilket absolut skulle kunna vara sanningsenligt när jag påminner mig själv om mina spanska eller för den delen franska kunskaper. Men alltefter timmarna lider, så börjar ord som liknar moder Sveas sjungande melodi oväntat ta form.
Dem börjar gärna lite lätt med att kalla mig Svennebanan eller varför inte något solklart som: Röda-Maja. Efter några sexpack till börjar något som skall liknas vid rim eller ordvitsar krypa fram, en särskild favorit på stark finsk brytning är "mystiske mannen åker moped, med gasen i botten" För att sen göra ett tappert försök att balansera upp den nyss ägda integreringen, genom att runda av med att noggrant förklara med i is i blicken att vi aldrig kan bli vänner på grund av mitt ursprung. Eller för att samtliga svenska män är homosexuella och kallar mobiltelefoner för "nallen".

Stjärnan till höger är lärare på universitetet och ägare av huset vi bor i, han har försökt se europeisk ut dagen till ära.

Dem serverar Fisherman´s friend sprit och salmiak sprit. Inget annat tjafs.

Jag får uppbackning av Thailändskor. Jag bjöd på jordgubbar med vaniljglass och Absolut Vodka.

/ Länge leve Norden.