På utflykt i minfältet
Helgen lider mot sitt slut, men den har visat sig från sin bästa sida trots flytt av möblemanget + att tjockheten tränger sig på ovälkommen som alltid.
Gårdagen förgylldes av finbesök, i form av en spansk Krösa-Maja.
Jag sitter nu på så mycket gottigt skvaller att jag håller på att sprängas, av välmående.

Under fredagen besökte jag och M stadens konditori, där vi konsumerade räkmackor, köttbullsmackor 4 koppar kaffe, 1 stor biskvi och en pistagebulle som skulle kunna råda bot på svälten i afrika.
Precis när jag hällt i mig ytterligare en kopp kaffe, rundar M av med den angenäma frågan "vad väger du, egentligen?" detta följt av haglande gissningar från storgrisens håll.
För att tydligt markera övetrampet på trampminan och hoppminan och splitterminan.
Faller jag i otröstliga tårar, jag kände mig oerhört ledsen och trampad på.
Tårarna rullade nedför kinderna och skvätte ner i mitt halvdruckna kaffe.
Arg som ett bi blev jag också. M greps som vanligt av panik, började stamma och be om ursäkt.
Kort därefter bestämde vi oss för bege oss, M släppte av mig med en lättnadens suck, utanför psykologen.

/"Den som gör sig kvitt en dåre har gjort ett gott dagsverk" - franskt ordspråk