Mat är kärlek och ölen är mitt vatten, Langkawi får vara paradiset.

Föregående inlägg blev aldrig skrivet, inte av mig iallafall:

http://sagahillerstrm.bloggproffs.se/

Det står “Langkawi” med stora vita”Hollywood bokstäver" högt men väl synligt på ett utav de tre galet gröna bergen som omger den väl tilltagna stranden. Att beskriva havet tänker jag inte ens ge mig på då det enbart kommer te sig som en lång dassig förolämpning. På stranden är det mestadels reggae barer som är byggda av ölflaskor och bambupinnar. Turister finns men inte i alltför stor utsträckning. ¨

Jag och lillasyster kanin har integrerat ordentligt med några malaysier som äger diverse vattensports aktiviteter. Angående malaysiernas humor så skulle jag beskriva den som kvantitet före kvalité, de skrattar ofta eller jämt med sina bitvis tandlösa leenden.
Jag och Saga-Helena betraktas sedermera som familj än turister och de låter oss åka med i speedbåtarna när dem kör diverse aktiviteter som; Paraglidning, Banana boats och liknande.
När flygplanen flyger in över Langkawi och den sagolika bukten vi befinner oss i, pekar malaysierna upp mot planen, skrattar högt och skriker: “money is coming in”

Igår tog de med oss ut till den lokala klubben, vi kördes runt på på taffliga motorcyklar ute i en kolsvart landbyggd, där det föreföll märkligt att placera en nattklubb, med jodå.

Nattklubben var ett kapitel för sig.
Det var nästintill bara muslimer, männen uppehöll sig i baren eller runt biljardbordet.
Kvinnofolket höll sig på dansgolvet, S som är en kvinna av mycket god kaliber armbågade sig fram till biljardbordet och visade å de kraftfullaste var skåpet skulle stå, muslim efter muslim åkte på stordäng. Jag satt bredvid och bistod med cigaretter och öl och var mycket tydligen med det faktum att vi har samma efternamn.

Senare bjöds det på dans, en väl tilltagen man bjöd upp till samba. Bob.
De blev åka av kan jag säga. Den rundlagda karln masade undan samtliga på dansgolvet så det formades en ordentlig ring runt oss, sedan bar det av.
Som jag varit tydlig med tidigare här i bloggen så är jag född utan såväl takt som ton, men ingenting tycktes omöjligt för Bob eller hans kraftfulla sätt att föra ett skrattande kylskåp.
Det var nästan så att jag för ett ögonblick fick för mig att jag inte var den första klumpiga och lättroade turist han svängt runt med.
Jag skrattade till den grad att jag lyckades kissa lite i trosorna.

På samba klubben

Jag och Mr Right/Bob

Bilden talar sitt tydliga språk.

/ Långt till Sverige nu.