Denna vecka har varit längre än vad brukligt är.
Livet har varit hårt mot mig senaste dagarna ska ni veta. Den ena olyckan efter den andra.
Jag har tappat min mobil och som om det inte varit nog med bekymmer för en kärlekstörstande halva i ett distansförhållande, så innehöll mobilen bilder på mig, nakenfis.
Jag tror jag och mobilen sa tack och bock åt varandra precis utanför ett av tusentals SevenEleven, precis där alla motorcykeltaxis har sin uppsamlingsplats. Det kan vara min gode vän Narcissus som spelar mig ett spratt. Men jag tycker mig uppfattat att visslingarna och hånskrattandet från mina motorcykelåkande vänner ökat markant sedan förlusten av telefonen.
I skrivande stund sitter jag på balkongen och nedanför mig visar Finland tydligt var skåpet skall stå. Dem har nu druckit sedan i förrgår och visar inga som helst tecken på att runda av. Det blir mer och mer en regel än undantag att stöta på dem på vägen hem från skolan, då dem ännu inte gått hem från den lokala baren. Klockan brukar då vara kring 16 och det förekommer knivvassa förklaringar, som att poolen ändå är stängd nästkommande dag så det är lika bra att sova bort den.
Jag finner finländarna härliga men karga som få. Jag inser att vårt komplexa och frostiga förhållande är en långdragen historia baserat på alltifrån ”Ålandsfrågan” till hederlig nationalism.
Behållningen efter 100-tals år av indoktrinerad frostiga relationer har i nuläget tagit sig formen av, hårda skertar i bakhuvudet när jag som minst anar det eller otaliga klargöranden om att vi aldrig kommer gå sida vid sida. Allt för att i nästa stund backa upp mig i den ständiga kampen mot amerikanarna, i matcher som vitt bröd & jordnötssmör VS surdegsbröd & gurka.
Enligt våra hårt befästade och sanningsenliga stereotyper, så integrerar svenskar och finländare helst efter en bägare eller tio. Så vi kämpar på med vårt kommunicerande i nyktert tillstånd, senast var det min engelska som stod för munterheten när en av finländarna förklarade på bruten engelska varför han köpte en ros av flickebarnet på gatan.
– It´s beacuse of god. She is an daughter.
Jag insåg kvickt att gossen i marijuana keps mot all förmodan är djupt religiös.
Samtidigt som jag blev rörd över att han druckit i 24 timmar inte 72, men ändå konverserade med mig. Så jag vände snabbt på min skenheliga kappa och och nickade ivrigt med ett uppmuntrande leende åt den solsveda gossen och svarade med allvarsam och tyvärr alltför hög röst:
- Yes, I agree with you. We all are children of god. That is very nice of you.
Jag tror att det faktiskt var första gången som tonerna av What You Say - The Game och 50 cent (om än äntligen) tystade och människorna kring bordet faktiskt lät ölen stanna kvar i svalget i en sekund innan den sprutades ut blandat med högljuda och sällsynta garv.
"He said that the flowergirl looks like his god - daughter"
Jag förbannade min skenhelighet men tänkte att finns det en gud så nog fan plockade jag några goda poäng.
Andra gånger är det dem som konverserar med mig.
Dem hävdar ständigt att dem under sina 7 år av svenska undervisning i skolan inte lärde sig ett ord svenska. Vilket absolut skulle kunna vara sanningsenligt när jag påminner mig själv om mina spanska eller för den delen franska kunskaper. Men alltefter timmarna lider, så börjar ord som liknar moder Sveas sjungande melodi oväntat ta form.
Dem börjar gärna lite lätt med att kalla mig Svennebanan eller varför inte något solklart som: Röda-Maja. Efter några sexpack till börjar något som skall liknas vid rim eller ordvitsar krypa fram, en särskild favorit på stark finsk brytning är "mystiske mannen åker moped, med gasen i botten" För att sen göra ett tappert försök att balansera upp den nyss ägda integreringen, genom att runda av med att noggrant förklara med i is i blicken att vi aldrig kan bli vänner på grund av mitt ursprung. Eller för att samtliga svenska män är homosexuella och kallar mobiltelefoner för "nallen".
Jag får uppbackning av Thailändskor. Jag bjöd på jordgubbar med vaniljglass och Absolut Vodka.
/ Länge leve Norden.
