Ok. Har lite svårt att förstå vad de ska tjäna till att "blogga" men det är ju tydligen så man gör nu förtiden. Och man vill ju inte vara sämst. helst bäst.
Men jag vill trots allt skriva och det är ett utav mycket få intressen jag har.
(Öl, Karlar & Dans räknas tydligen inte, har jag nyligen fått förklarat för mig.
all cred till mamma.)

Får känslan av att den har sina förutsättningar (till och med ganska goda) om man referar till mitt liv den senaste tiden.
Det händer mycket.
Som jag så glamoröst uttryckte mig till C eller om det var syster i förrgår:
"Jag har aldrig någonsin varit så fet, fattig och horig på en och samma sommar.
Men jag har å andra sidan aldrig fått så mycket ragg, festat så mycket men framförallt aldrig mått så gott"
Det säger väl någonting? eller. Det var ingen fråga.

Jag känner hur mina spärrar och gränser börjar suddas ut mer och mer.
Detta blev extra tydligt när jag i söndags morgon vaknar med en sjukt sprängande huvudvärk, En små vriden, sjukt stor karl i sovrummet, men framförallt ett extremt stort sug efter vatten.
Jag darrar ut i köket med fokus på vattnkranen när jag till min stora förtret inser att det bara är sjövatten i den förbannade kranen.
Jag känner irritationen/huvudvärken börjar sprida sig innanför pannbenet.
När mina ögon landar på hundskålen.

( Som jag vet innehåller kolsyrat vatten. (varför den inhåller det förtäljer inte historien)
Det bör tillägas att kolsyrat vatten dagen efter är lite av min akilleshäl.

För att uttrycka mig kort & enkelt: Jag tvekade inte en sekund.

Det är dom gångerna När man står med huvudet i vattenskålen/Ger blanka fan i att låsa toalettdörren, fast man är servetris och fast restaurangen är fullsatt och fast man inte ens har tillåtelse att använda kundtoaletten.
Som man börjar fundera: Hur definieras en människa utan mentala spärrar?
Är det handligarna? Eller vetskapen om att handlingarna är oförsvarbara?


klart slut.