Irländsk kultur när den är som bäst.
157 dagar kvar till marschfärdiga. 207 dagar sen jag kom in jeansen.

Jag och M har sedan ett par månader tillbaka bestämt att vi skulle åka till Irland över St Patricks day och hälsa på min förlorade ryggrad och soldat.
Saga min lillasyster.

St Patricks day, här skulle det festas.
Irländarna var som galna. Grönmålande och packade, helt underbart.
Vi såg en parad som var så pass påkostad att den kunnat täcka både en och två avgiftningskliniker som skulle behövas i detta överförfriskande land.
Självklart tog vi seden dit vi kommer och intog en
”irish breakfast” (Vi började dricka efter frukost)
Kl 23:00 Greenwich time: Jag och M somnar tryggt på hotellrummet.
Jag vaknade emellertid kl 02:25 av att sängen skakar och
Irländska nationalsången spelas ett tempo som skulle göra vem som helst galen pumpas ut. Galna människor som skålande skriker ” Happy paddys day!”
”Helfestligt” tänker jag medans klumpen i halsen växer.

"Så här bra har jag inte bott sedan jag kom till Irland "
Med dom orden öppnar saga dörren till hennes senaste uppehälle.
(Kan inte för alla points i världen kalla det hem)
De vi möter är en: osedlig tvåvåningsvilla med fläckade heltäckningsmattor
5 alkoholiserade överklass tjejer. Den ena fd modell för Christian dior och den andra studerande vid ett college finare än jag kan stava till.
Disk sen i januari, väggar tapetserade med posters och ”party pics ”
Lowfat dressingen ekade ensamt i det antagligen äckligaste kylskåpet jag någonsin bevittnat.
Ciggarettfimpar och plattångar trängdes överallt och saga ler i kapp med Stimorol reklamen.
Hon berättar glatt att hon får bo gratis i klädgarderoben om hon tar bort dem återstående 12 sopsäckarna på uteplatsen.
Grattis hjärtat.
M förkunnade för mig och S under kvällen att han skulle spöa alla i biljard bara han fick en chans. Efter en och en halv svettig timme hade M vunnit över en ensam överviktig flickvän med glasögon.
M´s heder stod på spel och för att väga upp det hela misslyckandet slog vi vad om något oväsentligt och jag förlorade.
Kontentan av det hela blev att jag skulle svara honom:
Ja Sir Wääs för resten av kvällen.


S verkar tyvärr trivas som en prins i en tårta.
Med hennes ständigt festande och krängande av designerskor är hon min idol på den smutsiga ön. När vi lämnade henne var hon dock i ett betydligt sämre skick. Hon såg ut som en andraklassens medborgare när hon öppnade dörren med sitt osminkade ansikte, håret i en halv tofs på huvudet.
En raggig kofta och en cigarett i mungipan.
Hungrig och med 2 euro på fickan gav jag henne mina sista pengar och pussade henne på andra mungipan och lovade henne att vi ses snart och att hon fattas mig något enormt.


Baci e abbracci